Välfärdsutredningen föreslår en vinstbegränsning på avkastningen på det sk operativa kapitalet. Det är ett genomtänkt förslag för att minska vinstdriften inom den offentliga välfärden. Mycket återstår, men utredningens förslag är ett steg i rätt riktning – vilket också näringslivets reaktion visar.
Välfärdsutredningen hade enligt sina direktiv som syfte att ”säkerställa att offentliga medel används till just den verksamhet de är avsedd för och att eventuella överskott som huvudregel ska återföras till den verksamhet där de uppstått”. Utredningen prövar olika vägar för att nå dit; ändrade målformuleringar för aktiebolag, särskilda bolag med vinstbegränsning (SVB-bolag), utdelningsbegränsningar, bemanningskrav och kvalitetskrav. Man finner att dessa vägar inte är framkomliga utan väljer en annan metod; att föreslå en vinstbegränsning som ska gälla avkastningen på det operativa kapitalet. Denna konstruktion är central för utredningen och skapar också en förståelse för varför näringslivet är så upprörd över utredningens förslag.
Det operativa kapitalet är det egna kapital som ägaren går in i verksamheten med. På välfärdsområdet är detta kapital lågt i förhållande till omsättningen av verksamheten. Investeringar är här i form av byggnader, maskiner, utrustning o likn låga i jämförelse med annan tjänsteproduktion. Det är framförallt personalen som kostar. Avkastningen på operativt kapital inom utbildningsområdet är, enligt utredningen, 34 %, inom hälso- och sjukvård 51 % och sociala insatser 72 %. I genomsnitt för välfärdstjänster 47 %. Detta ska jämföras med övrigt tjänsteproduktion där avkastningen ligger på 10 %. Därav förslaget från utredningen att vinstbegränsningen på välfärdsområdet ska vara 10 %
Det är därför näringslivet har kastat sig in på välfärdsområdet och vill fortsätta att expandera där.
Ett konkret exempel. Den som vill starta ett företag inom renhållning måste investera i ett antal sopbilar som vardera kostar säkert en miljon kronor. Det krävs garage, verktyg för reparation och service mm. Personalkostnaden är låga jämfört med investeringar, underhåll och nyinvesteringar. Sedan ska man delta i upphandling där priset pressas i konkurrens med andra. Avkastningen på det egna insatta kapitalet blir lågt.
Jämför detta med en skola. Man hyr in sig i lediga lokaler i en kontorsfastighet eller i ett hyreshus, gör vissa ombyggnader och köper en del inventarier. Investeringar som är oändligt mycket mindre än de för renhållningsföretaget. Man anställer lärare och annan personal. Fri etablering och en väl tilltagen skolpeng garanterar omsättningen. Avkastningen på det relativt sett ringa kapital man satsar själv blir hög. För att öka avkastningen ytterligare anställer men färre och outbildade lärare, ratar de mest krävande eleverna, drar in på bibliotek etc.
Inte att undra på att näringslivet vill ha kvar händerna direkt ner i skatt(e)kistan. Att sänka avkastningen från 50% till 10 % måste av dem uppfattas som ren konfiskation. Därför deras aggressiva motstånd.
Utredningens förslag är därför väl genomtänkt för att minska vinstdriften inom den offentliga välfärden. Mycket återstår men det är ett steg i rätt riktning – vilket också näringslivets reaktion visar.
Peter Lorentzon, Gemensam Välfärd Stockholm
