Det hävdas ofta av politiker och att vi inte kommer ha råd med samma generösa välfärd i framtiden som vi har nu bla pga att fler blir äldre. Andra hävdar att detta inte stämmer eftersom vi hela tiden blir rikare som nation. Vem har egentligen rätt? Och hur kan framtidens välfärd finansieras?
Detta debatterades mellan Daniel Ankarloo (lektor i socialt arbete Malmö högskola) och Per Sedigh (utredare på Sveriges Kommuner och Landsting) vid ett seminarium på ABF i Stockholm den 26 april 2012.
Arrangörer var Gemensam Välfärd Stockholm och ABF Stockholm.
Daniel Ankarloo
Daniel Ankarloo Ankarloos presentation finns här.
Debattörer och offentliga utredningar använder sig av alarmism krig finansieringen av välfärden. Tex hävdar SKL i en utredning att det krävs en kommunal skattehöjning på 13 kr per 100 kr till 2035 för att klara välfärden pga att andelen äldre växer i befolkningen fast man lika gärna kan hävda att det räcker med 1 kr beroende på vilka antaganden man väljer.
Ett annat exempel på alarmism är den s.k. Borg-kommissionen som framställer att det är nödvändigt att genomföra privatiseringar och höja skatter och avgifter kraftigt för att klara välfärden i framtiden.
Den sk Baumols sjuka används ofta för att visa att offentlig sektor blir dyrare och att skatterna måste höjas med tiden. Detta antangande ger konstiga slutsatser och stämmer inte med empiriska fakta. För mer ingående kritik av detta, se här.
Men dessa utredningar bygger på fel antaganden och det finns inga starka bevis för att det kommer krävas kraftiga skattehöjningar i framtiden.
Ett bevis som visar på motsatsen är att mellan 1990 och 2010 ökade andelen äldre över 85 år med 67% samtidigt som skatten sänkts med 7 procentenheter, antalet arbetade timmar minskade och de offentliga finanserna förbättrades. Det var ungefär lika stor ökning av antalet äldre över 85 år som förväntas inom de närmaste 25 åren.
Ett annat argument varför andelen äldre i framtiden inte kommer blir något problem för finansieringen av välfärden är att enligt finansdepartementets prognoser till och med 2090 kommer skattekvoten ligga still på 46% samtidigt som de äldre blir fler och välfärdens omfattning bibehålls. Dvs skatten kommer inte behöva höjas.
Anledningen till att välfärdens omfattning kan bibehållas i framtiden trots en äldre befolkning beror på att Sverige som nation hele tiden blir rikare, BNP ökar hela tiden. Det viktiga i detta sammanhang är inte antalet äldre jämfört med antalet i arbete utan hur mycket de kostar jämfört med de inkomster som Sverige har (dvs BNP).
Offentliga sektorn har större tillgångar i form av tex aktier än skulder (sk nettoskuld) men ändå kommer Sverige betala av på skulderna enligt Finansdepartementets prognoser. Samtidigt som det finns stora behov att förbättra välfärden, minska arbetslösheten osv. Den offentliga sektorn är kraftigt överfinansierad men överskottet används inte till att satsa på välfärden.
Vi borde istället prata om de riktiga problemen i välfärden istället för om finansieringen tex a-kassans urholkning, färre personal per barn i skolan.
Mer information
Välfärdsmyter, bok av Ankarloo som tar upp allt det han sade på seminariet: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185949213
Ankarloo redovisar allt sitt arbete här: http://www.mah.se/hs_daniel_ankarloo
PER SEDIGH
Sedighs presentation finns här.
Det var Dagens nyheter som med stora rubriker först spred att kommunalskatten skulle behöva höjas med 13 kr till 2030. Sedigh menade att det var fel fokus eftersom det till en del var ett räkneexempel.
Mellan 1980-2005 har kostnaden för välfärden ökat mer än vad som bara beror på demografin. Ökningen beror bla på ökad ambitionshöjning inom välfärden. Kostnadsökningarna skiljer sig mycket mellan olika verksamheter.
Andelen över 85 år blir fler i framtiden vilket medför ökade kostnader för kommuner och landsting. Deras andel av befolkningen beräknas stiga från ca 1 % 1970 ca 5 % 2050 Äldreomsorgen kostnader beräknas stiga med ca 50-70 % fram till 2040 enligt sk plusalternativet.
I SKLs prognoser för 2010-2035 kommer offentliga sektorns volym öka med 55 % vilket beror på fler äldre standardökning (plusalternativet). Det kan medföra en ökad kommunalskatt på ca 13 kr. Standardökningen har de satt till 1% per år vilken är till en del godtycklig men baseras på historiska ökningar av kostnader.
Demografialternativet som inte innehåller några standardökningar medför en mycket liten ökning av kommunalskatten.
Socialdepartementets rapport ”Den ljusnade framtiden är vård” skiljer sig från SKLs prognoser, bla har man olika syn på hur mycket ökade kostnader det blir av standardhöjningar i välfärden.
PETER LORENZTON – Gemensam Välfärd – moderator
Ja, vi har råd med välfärden. Utmaningar finns men de kan hanteras. Olika syn finns på hur stora de är.
De utmaningar som demografin, dvs en åldrande befolkning, skapar kan finansieras utan skattehöjningar. Detta också enligt SKLs beräkningar. Förklaringen är att Sverige blir för vart år allt rikare.
En standardhöjning krävs av nivån på välfärdstjänsterna för att uppnå dagens mål för främst äldreomsorgen och för att klara ökade anspråk i framtiden. Enighet råder inte om hur stor denna höjning bör bli och hur den kan finansieras. Det är rimligt att det sker en omfördelning inom den allt större samlade påse som kommer att finnas i framtiden, en ökad BNP, så att en ökad andel går till välfärdstjänster. Detta också för att varor kommer relativt tjänster att bli billigare i framtiden, dvs. vi kan köpa lika mycket varor samtidigt som vi kan få mer tjänster.
Den teknologiska utvecklingen inte minst inom sjukvården kommer att fortsätta och ge ökade möjligheter till effektiviseringar.
Det är viktigt att se äldreomsorgen inte bara är en kostnad. Anhöriga, främst kvinnor, står idag för en stor del av omsorgen ofta genom att gått ner i arbetstid. En utbyggd äldreomsorg innebär att de kommer att kunna öka sitt förvärvsarbete och därmed också bidra med ökade skatteintäkter.
Ökade egenavgifter liksom privata försäkringar ger relativt sett lite i ökade intäkter till välfärdstjänster men skapar ökad ojämlikhet och strider mot den svenska modellen.
En obligatorisk statlig äldrevårdsförsäkring ger inga nya pengar men innebär att ett nytt och byråkratiskt system måste byggas upp. Skattefinansiering är en rationell och beprövad metod för finansiering av välfärd.
SKLs uppskattning att det för en standardökning av välfärden krävs en ökad kommunalskatt med 13 kronor är mycket osäker. Kritik har riktats mot den för att vara missvisande och att den bidragit till att förstärka hotbilden mot den framtida finansieringen.
Stora regionala skillnader finns i landet i behov av och förutsättningar för välfärdstjänster, inte minst äldreomsorgen. Också därför är det inte rimligt att endast diskutera kommunalskattens nivå.
Minskad arbetslöshet och ett arbetsliv som skapar mindre ohälsa bidrar till ökade resurser till välfärden. Likaså ökade investeringar i form av utbildning och en grön infrastruktur.
Resurser till utbyggda välfärdstjänster och till investeringar kan frigöras om den snabba och onödiga amorteringen av statsskulden upphör.
Resurser finns också på andra håll i samhället. Bankernas vinster kommer i år att bli ca 90 miljarder kronor, lika mycket som äldreomsorgen kostar under ett år.
Slutsatsen är att den svenska modellen för välfärden kan behållas och utvecklas. Om vi vill.
Hotet mot den är inte ekonomiskt. Resurserna kommer att finnas. Hotet är istället politiskt. Starka krafter söker sprida en hotbild, skapa en panikstämning där vi för att har råd med välfärden i framtiden måste överge den svenska modellen. Behoven ska inte längre avgöra utan betalningsförmågan. Samhället ska inte garantera en hög kvalitet för alla utan endast en basnivå. Vill du ha mer får du betala mer. Den solidariskt finansieringen ska ersättas av egna avgifter och försäkringar. Den demokratiskt styrda välfärden ska bytas ut mot kundstyrning.
Utmaningen är politisk.