Enligt Länsstyrelsen i Stockholms län (Läget i länet, Bostadsmarknaden i Stockholms län 2012) finns ett ackumulerat underskott på bostäder i Stockholms län, som motiverar byggandet av 300.000 lägenheter på 15 år. Underskottet beror på folkökning (ca 30.000 per år) kopplat till ett otillräckligt byggande under 25 års tid.
Folkökningen beror i första hand på födelseöverskott och inflyttning från andra länder. Bara runt 15 % kommer från övriga Sverige. Även om på något vis växtkraften i övriga landet skulle förbättras skulle det inte påverka Stockholms tillväxt märkbart.
Bristen på bostäder resulterar i
– Prisökning, enligt lagen om tillgång och efterfrågan, vilket leder till
– Segregation; bostadsstandardens beroende av ekonomiska tillgångar blir alltmer extrem
– Osäkerhet; alltfler tvingas ta till tillfälliga lösningar och många unga hindras att bilda egna hushåll
Skälen till att det byggs så lite är flera.
– Det råder brist på detaljplanerad mark att bygga på (Markpriser, markbrist och byggande, Boverket 2015). På grund av dyra planeringsprocesser har kommunerna slutat att vara framförhållande, och planerar nästan bara då det finns markägare eller byggintressen som trycker på.
– Dessa vill av förklarliga skäl inte att det byggs för mycket eftersom marknaden är oligopolistisk. Av samma skäl blir byggena onödigt dyra; byggkostnaderna i Sverige ligger ca 25 % över de normaleuropeiska.
– Ett politiskt motstånd mot byggande kan också ha byggts upp. Allt fler, i synnerhet i politiskt inflytelserika skikt, har satt sig i stor skuld för bostadsrätter och kan vara rädda för att dessa förlorar i värde genom ökat utbud.
– Övertro på att marknaden löser sina egna problem av sig själv har också förlamat politiken under en hel generation.
Det skulle alltså behöva byggas ungefär 20.000 lägenheter om året. Hur ska detta gå till – samtidigt som man helst också löser andra problem? Exempelvis behöver Stockholm bli ekologiskt hållbart samtidigt som segregationen – bland Europas värsta! – behöver minska.
Använd de kommunala bostadsbolagen
Redan för mer än hundra år sen konstaterade man över hela i-världen att marknaden i växande storstäder inte klarade av att förse alla nytillkomna med bostäder. Man skapade därför kommunala bostadsbolag med syftet att öka tillgången till nivå med efterfrågan genom att bygga så mycket de kunde. Efter miljonprogrammets baksmälla föll detta syfte i stort sett i glömska.
Glädjande nog har Sundbybergs kommun, och nu nyligen också Stockholms, beslutat återuppliva denna de kommunala bostadsbolagens existensberättigande. Andra kommuner måste också ta sitt ansvar. Mer???
Avsätt stora områden till kvartersmark
Men inte heller de kommunala bostadsbolagen kan bygga om det saknas kvartersmark.
För 150 år sen avsatte Stockholms stad ett område större än den då byggda staten till kvartersmark att bygga på. Något liknande skulle behövas idag. Det finns två möjligheter:
Dels kan man utnyttja det faktum att befintlig tomtmark är dåligt utnyttjad överallt utom i innerstan (innerstan har ungefär fyra gånger så många boende och fjorton gånger så många arbetande per ha som närförorterna). Det skulle vara möjligt att låta ägaren till denna tomtmark bygga efter behag – eventuellt med olika piskor och morötter i form av ett byggfrämjande skattesystem – så länge vissa generella byggregler upprätthålls. Det behövs också en del kompletterande infrastruktur. Detta är en metod som har rekommenderats för att ge London ett tillskott på en miljon bostäder (Completing London’s Streets, Savills Research Report to the Cabinet Office, 2016).
Dels kan man utnyttja mark som idag används som bullerzoner runt motorleder. Bara bullerzonerna runt E4 är lika stora som innerstan. Detta kräver förstås att dessa leder graderas ner till vanliga gator i den mån deras trafik är måttligt hög, eller om trafiken är hög gräva ner körbanorna i schakt eller tunnlar. Detta är en metod som har beslutats i Helsingfors (Generalplan för Helsingfors, 2013).
Det är viktigt att nya bostäder byggs rimligt centralt, för att minimera behovet av transporter, både av miljö-, resurs- och klimatskäl och av hälso- och levnadsstandardsskäl. Det är, som Stockholms myndigheter konstaterade redan på 40-talet, inte rimligt att man ska vara tvungen att lägga ner mer än en timme om dagen på att resa till och från jobbet. ”Centralt” betyder rimligtvis ungefär ”det område som redan täcks av t-banan”, plus Lidingö och Sicklahalvön (som snarast bör få t-bana).
Förenkla planprocessen
Men för att detta ska få någon effekt bör dagens komplicerade planprocesser förenklas så de inte tar storleksordningen tio år. Det finns ingen anledning att kommunens tjänstemän ska befatta sig med detaljer på varje enskilt hus för sig – sådana kan slås fast genom generella regler och minimistandarder. Deras uppgift bör vara att stå för det övergripande, i form av generalplaner, och för den infrastruktur som nu vanligen eftersätts. Exempelvis behövs ett spårnät som kompletterar det orimligt centrumfixerade t-banenätet, så att fler platser än T-centralen blir centrum.
På detta vis kan kommunerna återerövra initiativet, som idag ligger hos byggbolag och markägare. Om det blir billigt att bostadsplanera blir det lättare att leva upp till behovet av bostadsplanering.
